Jag tänkte att jag skulle skriva några rader, inspirerad av
SVT:s Kobra, som i tisdags sände en intressant
dokumentär om Big Brother och de psykologiska effekterna av programmen.
Jag minns diskussionerna av typen moralpanik kring första säsongen av Robinson 1997. TV-serien kallades i debatten allt från mobbnings-TV till Flugornas herre (efter William Goldings bok om ett gäng pojkar som hamnar på en öde ö, där det utvecklas situationer av grupptryck och pennalism). Eftersom den deltagare som först röstades ut begick självmord innan premiären är det kanske inte så konstigt att debatten blossade upp.
Några år efter Robinson sändes den första Big Brother (namnet kommer från George Orwells dystopi 1984, där alla samhällsmedborgarna övervakas av "storebror" som alltid ser dig). Det är alltså tio år sedan den första Big brother-produktionen sändes och banade väg för en uppsjö av märkliga exhibitionist-såpor i TV-format. I dessa såpor fläkte i övrigt okända människor ogenerat upp sina personligheter och belönades med status som C-kändisar och fick åka på barturne på landets uteställen.
Först tyckte jag att det var lite spännande att titta på dessa dokusåpor när de kom, mest på grund av att det hela var ett slags psykologiskt experiment. Det var.... uppfriskande. Däremot tröttnade jag ganska snabbt på genren. Visst kan dokusåpor beskriva intressanta saker kring människan och samhället, men formatet är sällan speciellt intressant i längden.
Utvecklingen av sociala medier (Facebook, bloggar, twitter, youtube etc) och allt annat som surrar i cyberrymdens bubblande kosmos, kan enligt vissa ha tagit bort meningen med dokusåpor. Andra menar att dokusåpan kommer att utvecklas vidare med små billiga kameror, som underlättar produktionen.
Idag är det alltså en helt annan värld, där ungdomar och vuxna vardagligen exponerar sina privatliv väldigt öppet i det som kallas för sociala medier. Jag har följt utvecklingen av de tekniska möjligheterna med intresse, men aldrig riktigt fångats av den enorma floden av dagböcker i multimediaformat som det innebär. Jag har tänkt att jag kanske också borde börja blogga, men resignerat inför frågan...."Varför?". Facebook använder jag personligen, men egentligen mest för att hålla kontakt med vänner som bor för långt bort för att kunna träffa ofta.
Nu har jag en anledning att blogga, som ett verktyg i undervisningen för journalistprofilen på LBS. Tanken är att komplettera och spegla undervisningen på olika sätt. Men jag måste erkänna att jag inte riktigt vant mig vid bloggandet i sig.
Jag vill inte moralisera över de som är frikostiga med sina privatliv på webben, men det kan vara en bra idé att tänka sig för innan man publicerar sitt liv för allmän beskådan. Det är alltid förknippat med en viss risk att ha webben som terapeut eller dagbok. En blogg är ju när allt kommer omkring offentlig och vem som helst kan gå in där och läsa....vänner, ovänner, framtida arbetsgivare...
Hur mår man om man fläker ut sin själ på internet? IT-miljonären och "konstnären" Josh Harris sände sitt liv med flickvännen live på internet, vilket efter hand även förstörde själva förhållandet. Så kan det gå. Mer om Josh Harris i dokumentären
"We live in public".
Det är lite ironiskt att det parallellt med webbvarianten av socialt blottande pågår kraftiga protester mot ett övervakningssamhälle i Sverige - mot FRA, mot Ipred... Privatpersonerna i landet är samtidigt väldigt duktiga på att bevaka sig själva och varandra och publicera detta på webben.
Efter att ha surrat runt ett tag bland bloggar och personliga facebook-sidor kan jag få mental astma-attack p.g.a. dimman av navelludd som svävar omkring. Och det är ett frenetiskt navelskåderi därute i de sociala medierna. Samma fenomen som i dokusåpan finns även i webben - syns man inte så finns man inte. Det är fascinerande hur mycket tid som läggs ned på intressanta bilder, layout och fasader. Vad görs inte för att få 15 minuter i rampljuset? Samtidigt innebär det helt nya möjligheter att nå ut och sprida budskap, vilket jag välkomnar som journalist.
Det verkar faktiskt som att världen präglas av en konstant tonårsrevolt. Egocentreringen och behovet av att visa upp sig och imponera på andra, hävda sig, genomsyrar mycket av det som exponeras. Rädslan för att växa upp och bli gammal, rädslan för att verka alldaglig och tråkig.
Samtidigt måste jag erkänna att jag skrattat hejdlöst åt Jackass dumheter och hur dessa moderna hjärndöda fakirer utsätter sig för smärta på oerhört kreativa sätt.
Idag verkar det vara den rådande trenden att behandla sig själv som en "Hänt i veckan"-kändis och självmant offentligt berätta lite för mycket. Men det finns en poäng med att låta privatlivet vara just privat. Vad har du kvar för dig själv och dina närmaste när du har visat allt?
Slutligen måste jag påpeka att jag faktiskt ändå anser att de sociala medierna öppnar helt nya möjligheter för kontaktnät, vilket är enormt nyttigt i arbetet som reporter: du kan lätt få kontakt med personer som har speciella intressen, erfarenheter eller vill uppnå särskilda mål i livet.
/Martin
